korsbandsoperation

Nu innan operationen så tänker man såklart en hel del. Men konstigt nog så oroar jag mig inte för självaste operationen. Det är hela processen efteråt som skrämmer mig. att bara ligga i sängen, må dåligt, vara handikappad. Det tär på psyket att inse att man inte längre kan tex. bre en smörgås själv, eller ta bussen någonstans. Sånna saker som tidigare varit en självklarhet. För då har man ett så tydligt bevis framför sig, att just någonting är fel. Jag har varit där tidigare, och att vara medveten om vad som väntar mig är det som oroar mig mest. usch. skit samma, vet faktiskt inte hur jag ska beskriva.

Jag vet ingenting om självaste operationen mer än att jag ska tid tidigt imorgon bitti, (och jag får inte ha ätit någonting innan) . Sen ska jag träffa läkaren och kanske diskutera någonting? Jag har iallafall valt att endast ta narkos. Dumt alternativ kanske, men det känns bäst så eftersom att jag hatar sprutor. Sen antar jag att vi ska börja. och jag vet inte när jag vaknar eller så.. Jag har valt att vara ensam, jag vill inte ha med mig någon till sjukhuset. Varken mamma eller pappa.  har väl inget exakt svar på varför, men det känns helt enkelt bäst så. jag gillar att sköta mig på egen hand. och den här operationen handlar om mig och min kropp, alltså ska tänker jag genomgå den själv. Och om det är för att jag vill vara stark, eller för att jag är stark. ja, det har jag inte kommit på än. Men de lär jag märka imorgon redan i väntrummet.